nadjas

Jag vill och har varit på väg, men ändå är det något som sätter stopp för mina planer. Det har gått snart två månader. Nästa lördag, den 2 november 19:00 har vi fått leva utan honom i två månader. Och jag känner mig så förbaskat falsk. Falsk, dum, äcklig som person...ah, hemsk bara.

Varje dag, varenda eviga dag finns han i mina tankar, han och hans familj. Och ändå har jag inte tagit tag i det. Träffade Omar på gymet idag och han frågade om vi varit och hälsat på dem. Jag skämdes, jag verkligen undvek att svara, min mamma fick svara åt mig. Jag skäms och tar ändå inte tag i det. Sa det till min mamma sen när vi var på väg hem. Varför har vi inte gått upp, varför har vi inte gått upp som en familj iaf. Det är svårt, jävligt svårt men det måste bli gjort. Det känner jag i djupet av mitt hjärta och det gör även min mamma. Det sa hon. Jag skäms ännu mer när jag kommer på mig själva att tänka på min mamma som känslokall när det gäller det här. Hon kände honom lika bra som min pappa och det är klart hon också sörjer. Jag skämdes som en hund och ville bara sjunka genom jorden när hon sa att det inte gått en dag som han inte funnits i hennes tankar.

Vi tog upp det här med min pappa, men jag orkade inte prata mer om det. Jag vill prata om det, men har inte det. Inte med någon. Mina föräldrar fortsatte prata om honom och hans familj när det knackade på dörren. Hans mamma stod utanför. Jag vill gärna säga att jag tog tillfället i akt och kramade om henne och pratade med henne. Vill verkligen säga det, men jag var för feg. Jag lyckades inte ens öppna dörren. Sen när båda mina föräldrar stod där med henne och tröstade henne gick jag och gömde mig. Jag vågade verkligen inte.
Vad är jag för en feg människa som inte vågar säga vad jag tycker till en människa som jag ser som en i familjen?

Jag och min pappa vill gärna tro att han vakar över oss. Att det var han som fick oss att prata om honom och skickade ner sin mamma till oss. Kan det vara en bit på vägen för oss, kanske vågar vi ta steget snart...