nadjas

Det var så fint. Det stora kapellet, alla ljusen, alla människor, de fina orden som sas, sångerna och snön som föll. Det var svårt att hålla sig för gråt kan jag säga.
Ceremonin va i Heliga korsets kapell, i Skogskyrkogården. Kapellet var stort och vackert, med levande ljus tända runt om längs med väggarna. Kapellet var runt och kistan stod nästan mitt i, med öppet lock. Det var inte många som vågade gå fram till kistan. Min moster sa en bra sak när vi satt där och övervägde om vi skulle fram eller inte. Hon sa att hon föredrar att inte gå fram så hon kan minnas henne som hon va, glad och full med liv. Inte kall och livlös.

Ceremonin höll på i ca två timmar. Folk höll tal, andra sjöng och när alla verkligen började gråta var när en kvinna läste upp ett brev som Maria-Teresa skrivit strax innan hennes död, till sin familj.
När vi efter ceremonin skulle begrava henne så började snön falla, stilla och vackert. Det snöade hela vägen till hennes begravningsplats, och det va en bra bit att gå måste jag säga. Sen när dom hissat ner kistan och man fick ta farväl kom solen fram och lyste upp begravningsplatsen. Det var så vackert verkligen och jag är en sån människa som tar allt som tecken. Och jag tror verkligen att hon var där med oss och värmde oss med solen från den fruktansvärda kylan som kom typ, från ingenstans.
Efter att alt var klart fick man åka till Fisksätra för att hälsa på familjen och så, som en liten mottagning.

Gracias a la vida tillägnad till Maria-Teresa