nadjas

Nu är det såhär att jag struntade helt i den sista uppgiften jag hade kvar att göra hos Eva-Lena. Hon kan ändå inte ge mig ig, hon kan bara inte!Fyyyy.....farao.

Jag vet inte hur jag lyckades men jag lyckades iallafall dra mig till gymmet idag innan dansträningen. Bättre det än att sitta hemma och löka. På gymmet klev jag in i en väldigt obekväm situation. I omklädningsrummet satt två tjejer och pratade. Jag förstod att jag kommit in olägligt, de tystnade men fortsatte sen att prata. Den ena tjejen hade visst tuppat av eller något när hon tränat. Så de satt där och pratade om matvanor och hur man ska kombinera mat och träning för att må bra. Jag vet att det finns överallt och att det sker hela tiden, men aldrig trodde jag att jag skulle komma så nära det. Ätstörningar, usch! Eller ah jag har varit nära det många gånger, men personerna i fråga har alltid lyckats bli bra. Eller inte fattat allvaret i det alls. Men hur ska vi i deras omgivning agera. Sånt är alltid svårt och inte bara för de som drabbas. Utan även för oss som ser på. Jag iallafall är alltid rädd för att säga fel saker eller göra något fel. Gud, alla dessa frågor. Kan inte svaren bara dunsta ner på mitt huvud.

Om jag (mot förmodan) skulle bli en av de som slutar äta helt, hetsbantar extremt eller flyttar in till gymmet snälla ge mig en rak höger! Gnäller jag om min vikt som vilken tjej som helst, ge mig en menande blick och låt mig sedan fortsätta klaga. Det är skillnad människor.